Ett kommunalt bostadsbolag genomförde en upphandling avseende ramavtal för markarbeten med ett förenklat förfarande enligt LOU, där de tre anbud med lägst pris som uppfyllde kraven antogs och rangordnades enligt ett poängsystem.
Leverantör A:s anbud ansågs vara det mest förmånliga erbjudandet och rangordnades som etta, varpå leverantör B ansökte om överprövning och yrkade att leverantör A:s anbud skulle förkastas med anledning av att det var onormalt lågt.
Bostadsbolaget bestred och förvaltningsrätten avslog ansökan. Flera anbud låg på samma nivå så frågan var inte om något anbud var onormalt lågt.
En annan leverantör, C, som också hade lämnat anbud i upphandlingen, överklagade till kammarrätten och yrkade att upphandlingen skulle göras om och i andra hand rättas på så sätt att leverantör A:s anbud förkastades.
Frågan i kammarrätten var om C hade rätt att överklaga förvaltningsrättens avgörande. Domstolen förklarade att LOU inte innehåller några särskilda bestämmelser om vem som har rätt att överklaga en förvaltningsrätts avgörande enligt lagen, varför reglerna i förvaltningsprocesslagen (FPL) blir tillämpliga. Enligt 33 § andra stycket FPL får beslut överklagas av den som det angår om det har gått honom eller henne emot.
Efter en kort redogörelse för Högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis i frågan om talerätt i upphandlingsmål konstaterade kammarrätten att leverantör C inte hade varit sökande i förvaltningsrätten, och att detta i regel krävs för att ha rätt att överklaga en förvaltningsrätts avgörande.
Eftersom det överklagade avgörandet inte heller innebar att leverantör C uteslutits eller gått miste om ett tilldelat uppdrag kunde domen inte ansetts ha gått leverantör C emot i den mening som avses i 33 § andra stycket FPL. Kammarrätten avvisade därför överklagandet.