Bakgrund
En nämnd hade ställt upp ett krav på stabil ekonomisk ställning, vilket innebar att nämnden vid den ekonomiska kvalificeringen skulle kontrollera anbudsgivarens ekonomiska/finansiella ställning via ett kreditupplysningsföretag och bedöma förmågan att fullfölja avtalet. Det angavs inte vad som krävdes för att kravet skulle anses uppfyllt. En leverantör som inte tilldelades kontrakt ansökte om överprövning och menade bland annat att den tilldelade leverantören inte uppfyllde kravet samt att nämnden brutit mot likabehandlingsprincipen.
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten konstaterar att det inte närmare i upphandlingsdokumentet hade framgått vad som avses med en stabil ekonomisk ställning och hänvisar till kammarrättens dom i mål nr 8227–18 till frågan om hur ett sådant skönsmässigt krav ska bedömas vid kravuppfyllnad. Domstolen framhåller att ett förfrågningsunderlag med vagt formulerade krav de facto ger ett utökat utrymme för skönsmässiga tilldelningsbeslut, och att det då inte räcker att myndigheten påstår att en leverantör uppfyller kraven. Myndigheten måste kunna redogöra för vad som objektivt sett legat till grund för bedömningen.
Förvaltningsrätten konstaterar att den överprövande leverantören tydligt visat att den tilldelade leverantören vid tilldelningsbeslutet inte uppfyllde kravet på finansiell och ekonomisk ställning, genom en åberopad rapport från ett kreditupplysningsinstitut. Nämnden å sin sida hade inte lämnat en tillräcklig redogörelse för sin objektiva bedömning, och den vinnande anbudsgivaren hade inte heller åberopat någon bevisning till stöd för kravuppfyllnaden. Förvaltningsrätten ansåg att överprövande leverantören hade förmått att visa att kravet på ekonomisk ställning inte uppfylldes av den vinnande anbudsgivaren och förordnade att upphandlingen skulle rättas genom en ny anbudsutvärdering.
Kammarrättens bedömning
Kammarrätten konstaterar att frågan är om nämnden följt de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § LOU vid bedömningen av om bolaget uppfyller kravet på stabil ekonomisk ställning, och att det underlag som fanns tillgängligt vid tidpunkten för utvärderingen är avgörande.
Kammarrätten fäster vikt vid att kravet inte var utformat så att en viss kreditrating i sig innebar kravuppfyllnad, utan nämnden skulle även bedöma förmågan att utföra avtalet. Nämnden hade inte gett någon konkret redogörelse för hur den kommit fram till att kravet uppfylldes, utan enbart hänvisat till att kreditutdraget legat till grund för en objektiv sammantagen bedömning. Mot bakgrund av ovan ansåg kammarrätten, i likhet med förvaltningsrätten, att det inte tillräckligt tydligt framgår vad som objektivt sett legat till grund för nämndens bedömning. Överklagandet avslogs därav.
Analys
Kraven som upphandlande myndigheter ställer på anbudsgivarnas ekonomiska och finansiella ställning är ett återkommande tema i domstolspraxis, och kravens effektivitet och ändamålsenlighet diskuteras flitigt i upphandlingsbranschen.
Syftet med dylika krav är att säkerställa att leverantörerna har tillräcklig ekonomisk kapacitet för att fullgöra kontraktet. Vagt formulerade krav ger dock myndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket ställer högre krav på konkret motivering av vad bedömningen konkret grundats på. Avgörandet visar att en hänvisning till ett kreditupplysningsföretags sammanställning inte räcker om myndigheten inte kan förklara varför underlaget ledde till slutsatsen att kravet var uppfyllt eller inte uppfyllt, när kravet på ekonomisk ställning ger stort utrymme för skönsmässig bedömning.
Avgörandet tydliggör att ett vagt kvalificeringskrav inte kan förenas med en summarisk bedömning och motivering i efterhand. Det är därför viktigt att under utvärderingen dokumentera vilka konkreta omständigheter som ligger till grund för att ett anbud anses uppfylla eller inte uppfylla kravet på ekonomisk och finansiell ställning.
Mål: Kammarrätten i Stockholm mål nr 2302-26 den 15 juni 2026.
TEXT: Lukas Granlund och Ida Markusson, Cirio Advokatbyrå
Vill du bli bättre på att projektleda upphandlingar?
Det verkar som att otydligheten i ett vagt formulerat krav skulle kunna läkas med en utförlig och objektiv motivering i efterhand hur kravet har tillämpats. Det är ju inte så transparent. Vore det inte bättre med ett tydligt formulerat krav från början eller som en följd av att någon AG ställt en fråga om kravet? Undrar varför kom AG undan aktivitetsplikten i detta fall.
Troligtvis var aktivitetsplikten inte relevant eftersom omständigheterna var de omvända, alltså att vissa anbudsgivaren ansågs uppfylla ett krav som i sig var otydligt. Det saknades anledning för överprövande anbudsgivare att be om förtydligande när otydligheten inte drabbade deras egen kvalificering.