Ingen rätt att höras innan juryn rangordnar projekttävlingar 

Domstolen avvisar inte rätten att bli hörd som sådan, men konstaterar att den i sammanhanget projekttävlingar inte innefattar rätten till ett separat hörande inför juryn. Rätten att bli hörd konkretiseras i stället genom deltagarens möjlighet att utforma och lämna in ett projekt som motsvarar den upphandlande myndighetens förväntningar.

Bakgrund

En upphandlande myndighet offentliggjorde ett meddelande om projekttävling i syfte att en jury skulle välja ut tre projekt avseende utformningen av en bro över floden Douro. Av förfrågningsunderlaget framgick bland annat följande förutsättningar:

1. Juryns beslut om rangordning eller uteslutning av projekt är bindande för den upphandlande myndigheten och kan inte ändras efter att de sökandes identitet har blivit känd, såvida inte projekttävlingen avbryts.
2. Juryn får begära alla klargöranden som den anser nödvändiga av de sökande avseende de projekt som de har lämnat in. Klargörandena ska lämnas med bibehållen anonymitet.
3. Juryns slutrapport ska, med en motivering, rangordna projekten i enlighet med de urvalskriterier som föreskrivs i projekttävlingens förfrågningsunderlag. 
4. Juryn ska utesluta de projekt som omfattas av något av de skäl för uteslutning som anges i förfrågningsunderlaget. 
5. De sökande vars projekt rangordnats på de tre första platserna tilldelas priser om 150 000, 100 000 respektive 50 000 EUR. De bjuds därefter in att lämna anbud i ett efterföljande förfarande för direkt tilldelning i enlighet med de särskilda kravspecifikationerna för det förfarandet.

Klagandebolagets projekt valdes inte ut. Bolaget bestred juryns rapport och begärde, med stöd av rätten att bli hörd innan beslut fattas, en ny bedömning av projektet. Den upphandlande myndigheten avslog begäran. Klagandebolagets efterföljande talan ogillades i två instanser i den nationella domstolen innan målet hamnade hos den hänskjutande domstolen.

Den hänskjutande domstolen ställde frågan huruvida anonymitetsregeln i artikel 82.4 i upphandlingsdirektivet, jämförd med möjligheten till dialog enligt artikel 82.5 och 82.6 samt hänvisningen i artikel 80.1 till avdelning I (om direktivets tillämpningsområde, definitioner och allmänna principer), ska tolkas så att den utgör hinder för en skyldighet att höra de berörda parterna innan beslut fattas.

EU-domstolen

Domstolen prövade inledningsvis upptagandet till sakprövning och fann att den upphandlande myndighetens invändningar om rättegångshinder inte kunde godtas. 

I sak konstaterade domstolen att ingen bestämmelse i kapitel II i avdelning III i upphandlingsdirektivet, som särskilt avser projekttävlingar, garanterar en sökande rätten att bli hörd av juryn innan juryn har utarbetat sin rangordning. Artikel 82.5, som ger juryn möjlighet att vid behov begära klargöranden, innebär inte någon motsvarande rätt för de sökande att kräva att bli hörda, eftersom initiativet att begära klargöranden uteslutande tillkommer juryn själv.

Domstolen fann vidare att avdelning I i upphandlingsdirektivet, som det hänvisas till i artikel 80.1 och som rör direktivets tillämpningsområde, definitioner och allmänna principer, inte innehåller någon bestämmelse om att sökande ska höras innan juryn eller den upphandlande myndigheten fattar sitt beslut om rangordning. Artikel 80.1 kräver att principerna om öppenhet och likabehandling iakttas, men föreskriver inte någon rätt att bli hörd. En sökande kan därför inte med stöd av dessa principer kräva att bli hörd av juryn innan rangordningen fastställs. Domstolen tillade att nödvändigheten av att bevara juryns oberoende och att grunda rangordningen enbart på projektens objektiva förtjänster gav ytterligare stöd för denna tolkning. Anonymitetskravet syftar till att säkerställa detta oberoende, och ett hörande medför en risk för att uppgifter som gör det möjligt att identifiera en sökande röjs.

Domstolen prövade därefter den allmänna unionsrättsliga principen om rätten att bli hörd. Den erinrade om att denna rätt säkerställer varje person möjligheten att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt innan ett beslut fattas som går vederbörande emot. Domstolen underströk emellertid att rätten att bli hörd inte är absolut: den ska bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, den berörda aktens karaktär och det sammanhang i vilket den har antagits. Det innebär att rättens konkreta innebörd kan variera beroende på förfarandets natur.

Domstolen konstaterade att förfarandet för en projekttävling syftar till att göra det möjligt för juryn att jämföra projekten anonymt, objektivt och öppet, uteslutande utifrån de angivna kriterierna. I ett sådant förfarande ankommer det på deltagarna själva att vara omsorgsfulla vid utarbetandet av sina projekt. Den upphandlande myndigheten saknar skyldighet att kontakta de sökande för att undanröja eventuella oklarheter eller brister i de inlämnade projekten.

Domstolen framhöll att den allmänna unionsrättsliga rätten att bli hörd visserligen är tillämplig, men att den med hänsyn till projekttävlingens särskilda omständigheter inte innebär en rätt att inför juryn framföra sin ståndpunkt avseende de omständigheter som juryn avser att lägga till grund för sitt beslut. I stället konkretiseras denna rätt genom deltagarens möjlighet att utforma och lämna in ett projekt som motsvarar den upphandlande myndighetens förväntningar, såsom de angivits i upphandlingsdokumenten.

Domstolen slog således fast att artiklarna 80 och 82 i upphandlingsdirektivet ska tolkas så att de utgör hinder för att deltagarna i en projekttävling kräver att bli hörda av juryn innan denna slutgiltigt rangordnar de ritningar eller projektbeskrivningar som deltagarna har lagt fram.

Analys

Domen klargör att deltagare i en projekttävling enligt upphandlingsdirektivet inte har rätt att bli hörda av juryn innan denna rangordnar de inlämnade projekten. Domstolen grundar detta på såväl direktivets systematik som den allmänna unionsrättsliga principen om rätten att bli hörd, vilken anpassas till de särskilda förhållandena vid en projekttävling.

Det mest principiellt intressanta i domen är att domstolen erkänner att den allmänna unionsrättsliga principen om rätten att bli hörd är tillämplig vid upphandlingar enligt upphandlingsdirektivet, men att denna rätt med hänsyn till förfarandets särskilda karaktär inte konkretiseras genom att deltagaren ges tillfälle att yttra sig över juryns bedömning innan beslut fattas. I stället anses rätten tillgodoses genom deltagarens möjlighet att utforma och lämna in ett projekt som motsvarar den upphandlande myndighetens krav och förväntningar.

Anonymitetskravet i artikel 82.4 i upphandlingsdirektivet spelar här en avgörande roll. Dess syfte är att säkerställa juryns oberoende och en objektiv bedömning av projekten, grundad uteslutande på de uppställda urvalskriterierna. Domstolen framhåller att ett hörande – oavsett form – medför en påtaglig risk för att uppgifter som gör det möjligt att identifiera en sökande röjs, vilket i förlängningen skulle underminera hela projekttävlingens integritet och det skydd som anonymiteten är avsedd att ge.

Domen understryker att ansvaret för att ett projekt når upp till den upphandlande myndighetens krav vilar på deltagarna själva. Den upphandlande myndigheten har ingen skyldighet att kontakta sökande för att undanröja oklarheter eller brister i de inlämnade projekten. Det åligger deltagarna att säkerställa att deras projekt på ett fullständigt och tydligt sätt besvarar förfrågningsunderlaget. Denna syn på sökandes omsorgsplikt understryker det begränsade utrymmet för dialog som kännetecknar projekttävlingar.

En intressant fråga, som inte uttryckligen behandlas i domskälen, är om EU-domstolen skulle ha samma synsätt om det var en traditionell upphandling. Vår bedömning – utifrån dom allmänna domskälen – är att EU-domstolen skulle ha motsvarande synsätt gällande principen om rätten att bli hörd även vid en sedvanlig upphandlingssituation, särskilt vad gäller öppna och selektiva förfaranden där förhandling i princip inte får ske. Med andra ord innebär principen om rätten att bli hörd, om än teoretiskt tillämplig i en upphandling i och för sig, inte att det finns en generell skyldighet att höra anbudsgivare innan resultat meddelas. Däremot kan det finnas undantag från denna huvudregel, exempelvis när en upphandlande myndighet har fått kännedom om omständigheter utanför det inlämnade anbudet, där principen kan få betydelse på så sätt att den upphandlande myndigheten måste ge anbudsgivaren tillfälle att inkomma med synpunkter innan ett negativt beslut fattas mot anbudsgivaren.

Mål: EU-domstolen i mål C-888/24 den 9 juli 2026

TEXT: Lukas Granlund och Matteus Romare, Cirio Advokatbyrå