En italiensk myndighet inledde ett informellt anbudsförfarande för tilldelning av kollektivtrafik i en region. Kollektivtrafiken hade tidigare bedrivits och tilldelats på provins- och mellanprovinsnivå, men skulle nu omfattas av ett enda kontrakt i hela regionen.
En leverantör, som inte själv lämnat anbud i förfarandet, väckte talan och menade att leverantörer som, liksom denne, tidigare bedrivit verksamhet på mer lokal nivå nu i princip saknade möjligheter att få kontrakt.
Den italienska domstolen ställde en fråga för att få klarhet i om artikel 1.3 i direktiv 89/665 och artikel 1.3 i direktiv 92/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning.
Frågan i det nationella målet är om det är möjligt för ekonomiska aktörer att väcka talan mot den upphandlande myndighetens beslut i ett anbudsförfarande, som de beslutat att inte delta i. De regler som är tillämpliga på förfarandet gör det mycket osannolikt att de tilldelas det aktuella offentliga kontraktet.
EU-domstolen konstaterade att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att de prövningsförfaranden som föreskrivs i det direktivet kan åberopas ”av var och en” som har eller har haft intresse av att tilldelas ett kontrakt i en viss offentlig upphandling, under förutsättning att denne har skadats eller riskerat att skadas av en påstådd överträdelse av upphandlingsreglerna.
Det följer dock av EU-praxis att om ett företag inte har lämnat något anbud, eftersom handlingarna avseende anbudsförfarandet eller kontraktshandlingarna innehåller specifikationer som påstås vara diskriminerande, vilket inneburit att företaget inte haft möjlighet att tillhandahålla alla de tjänster som avses, skulle det vara orimligt att kräva att det måste lämna anbud innan det vidtar rättsliga åtgärder.
Det kan dock krävas att leverantören visar att dessa villkor gjort det omöjligt att lämna anbud. Den italienska lagen stred inte mot EU-rätten, men det ankom på den nationella domstolen att kontrollera så att inte rätten till effektivt domstolsskydd undanröjts.