EU-domstolen har meddelat en dom av begränsat principiellt upphandlingsrättsligt intresse, men som kan vara intressant inför en eventuell utvidgning av unionen. Målet rörde en upphandling som Rumänien genomfört i samband med sitt inträde i EU, där finansieringen erhållits först från Europeiska investeringsbanken (”EIB”) och sedan övertagits av EU-fonder. Upphandlingen av bygget av en motorväg, som annonserades 17 juli 2007, var utformad utifrån EIB:s upphandlingsregler om ”aktiviteter utanför unionen”. Vid en senare granskning av finansieringen ifrågasattes om rätt upphandlingsregler hade tillämpats, eller om gamla LOU-direktivet (2004/18) borde ha tillämpats. I sammanhanget lyftes att det i art. 15 c i direktiv 2004/18 sägs att direktivet inte ska tillämpas på offentliga kontrakt som omfattas av andra förfaranderegler och som tilldelas i enlighet med en internationell organisations särskilda förfarande.
Så småningom hamnade målet i den hänskjutande domstolen, som frågade EU-domstolen vilken lagstiftning som var tillämplig (ratione temporis) på upphandlingen, och om art. 15 c i direktiv 2004/18 kan tolkas så att den medger att en medlemsstat, efter sin anslutning till EU, inte tillämpar direktivet i den mån medlemsstaten är bunden av ett finansieringsavtal med EIB som ingåtts före anslutningen, och som anger att offentlig upphandling ska ske på villkor som är mer restriktiva än de i direktivet.
EU-domstolen konstaterade att Rumänien varit skyldigt att följa direktiv 2004/18 så snart landet anslöt sig till EU, och att den tidpunkt som avgör om villkoren i ett rättsligt förfarande för offentlig upphandling är rättsenliga, är dagen för publiceringen av annonsen. Eftersom meddelandet publicerades efter att Rumänien anslöt sig till EU, fann EU-domstolen att förfarandet inte omfattas av en internationell organisations särskilda förfarande i den mening som avses i art. 15 c i direktiv 2004/18. Denna tolkning stöddes även av lydelsen av EIB:s riktlinjer, som angav att ett kandidatland som fått projektfinansiering av EIB inte längre omfattas av kapitlet i riktlinjerna som handlar om aktiviteter utanför unionen efter det att det anslutit sig till unionen, utan istället av riktlinjerna för aktiviteter inom unionen. Således skulle direktiven om offentlig upphandling tillämpas. Utifrån dessa slutsatser bedömdes även den tredje och fjärde tolkningsfrågan som handlade om förutsättningarna för EU-finansieringen i projektet.