Målet vid den nationella domstolen gällde en upphandling av ett ramavtal avseende kollektivtrafik med buss som skedde genom ett öppet förfarande.
I upphandlingen lämnades anbud av bland andra en näringsidkare som handlade i eget namn och ett bolag som den enskilde näringsidkaren var ensam ägare i. Den upphandlande myndigheten uteslöt båda anbudsgivarna eftersom det ansågs finnas tillräckligt sannolika indikationer på att anbudsgivarna ingått överenskommelser i syfte att snedvrida konkurrensen.
EU-domstolen omformulerade frågorna från den nationella domstolen och klargjorde också att drift av nät i syfte att tillhandahålla tjänster för allmänheten på området busstrafik omfattas uttryckligen av LUF och inte av LOU och att de artiklar som ska tolkas därför återfinns i LUF-direktivet.
LUF-direktivet innehåller inte någon självständig bestämmelse om fakultativa uteslutningsgrunder utan artikel 80.1 i LUF-direktivet slår fast att objektiva regler och kriterier för uteslutning och urval av anbudssökande och anbudsgivare ska omfattas av uteslutningskriterierna i artikel 57.4 i LOU-direktivet ”enligt de villkor som anges i den artikeln”.
Den första frågan som EU-domstolen prövar är om det fakultativa skälet för uteslutning endast gäller fall där det går att dra slutsatsen att det finns tillräckliga sannolika indikationer för att ekonomiska aktörer har brutit mot artikel 101 FEUF.
EU-domstolen menar att syftet med artikel 57.4 första stycket d i LOU-direktivet är att ge upphandlande enheter möjlighet att bedöma och beakta varje leverantörs redbarhet och tillförlitlighet för att kunna utesluta icke tillförlitliga leverantörer. Syftet med artikel 101 i FEUF är att bestraffa företagens konkurrensbegränsande beteenden och att avskräcka från sådana beteenden.
Syftet med uteslutningsreglerna är därmed något annat än syftet med förbudet mot att ingå konkurrensbegränsande avtal.
EU-domstolen konstaterar att även om ett sådant konkurrensbegränsande avtal som avses i artikel 101 FEUF omfattas av de fakultativa skälen för uteslutning så har bestämmelsen om de fakultativa uteslutningsgrunderna en vidare räckvidd. För uteslutning krävs dock en gemensam vilja hos minst två ekonomiska aktörer att snedvrida konkurrensen,
Den andra och tredje frågan som EU-domstolen prövar är om uteslutningsreglerna ska tolkas så att de innehåller en uttömmande reglering av fakultativa skäl för uteslutning. Reglerna hindrar principen om likabehandling från att stoppa att avtal tilldelas ekonomiska aktörer som utgör en självständig enhet och vars anbud, även om de har ingetts separat, inte är självständiga eller oberoende.
Frågorna rör därmed förhållandet mellan likabehandlingsprincipen och uteslutningsgrunderna.
EU-domstolen konstaterar att de fakultativa skälen för uteslutning är uttömmande men att likabehandlingsprincipen kan användas för att underkänna ett anbud som inte är självständigt och oberoende, även om inte rekvisiten för uteslutning är uppfyllda.
Likabehandlingsprincipen gäller således alltid och måste upprätthållas för att inte vissa leverantörer ska kunna få oberättigade fördelar gentemot andra anbudsgivare.
Upphandlande enheter är skyldiga att pröva och bedöma om ett kontrollförhållande mellan två företag har haft någon inverkan på innehållet i respektive anbud. Om det, efter nödvändiga kontroller och bedömningar, framkommer att anbud inte är självständiga och oberoende av varandra utgör likabehandlingsprincipen hinder för att tilldela någon av dessa anbudsgivare avtal.