SJ ingick i januari 2012 två avtal genom vilka man tilldelade kontrakt för städservice av företagets tåg utan att genomföra någon anbudsinfordran. Konkurrensverket ansökte om att SJ skulle åläggas betala upphandlingsskadeavgift eftersom företaget tillhandahåller ett publikt nät för transporttjänster, i den mening som avses i 1 kap. 8 § i 2007 års LUF, och därför hade varit skyldigt att uppfylla kraven på annonsering i samband med offentlig upphandling. Varken förvaltningsrätt eller kammarrätt ansåg att SJ:s verksamhet omfattades av 1 kap. 8 § i 2007 års LUF.
Konkurrensverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som beslutade begära förhandsavgörande från EU-domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen ville till att börja med få klarhet i om artikel 5.1 andra stycket i direktiv 2004/17 (LUF-direktivet) (som 1 kap. 8 § andra stycket i 2007 års LUF avser att implementera) ska tolkas på så sätt att ett nät för transporttjänster föreligger när transporttjänster på ett statligt förvaltat järnvägsnät tillhandahålls enligt bestämmelser i nationell lagstiftning som införlivar direktiv 2012/34 (om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde), vilka innebär att tilldelningen av järnvägsinfrastrukturkapacitet baseras på ansökningar från järnvägsföretag och att samtliga ansökningar ska tillmötesgås så länge gränserna för utnyttjandet av kapaciteten inte är uppnådd.
EU-domstolen uttalade att enligt artikel 5.1 andra stycket LUF-direktivet anses ett nät för transporttjänster föreligga om tjänsten tillhandahålls enligt villkor som fastställs av en behörig myndighet, till exempel i fråga om linjedragning, tillgänglig transportkapacitet eller turtäthet. Domstolen fann vid en samlad bedömning att de villkor enligt vilka järnvägsföretaget tillhandahåller transporttjänsten ska anses vara fastställda av en behörig myndighet, i det aktuella fallet Trafikverket.
För det andra ville Högsta förvaltningsdomstolen veta om artikel 5.1 första stycket LUF-direktivet (som 1 kap. 8 § första stycket i 2007 års LUF avser att genomföra) ska tolkas på så sätt att en verksamhet som bedrivs av ett sådant järnvägsföretag som avses i direktiv 2012/34 och som innebär att allmänheten erbjuds transporttjänster på ett järnvägsnät utgör sådant ”tillhandahållande” eller ”drift av nät” som avses i bestämmelsen.
EU-domstolen uttalade att enligt artikel 5.1 första stycket LUF-direktivet omfattar direktivet verksamhet som avser tillhandahållande eller drift av nät i syfte att tillhandahålla tjänster för allmänheten, bland annat på området järnvägstransporter.
Bestämmelsen avser alltså två slags verksamheter: tillhandahållande av nät och drift av nät. Betydelsen av och räckvidden för dessa uttryck hade inte tidigare definierats i unionsrätten och skulle därför fastställas i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i. EU-domstolen ansåg att en verksamhet som bedrivs av ett järnvägsföretag och som består i att med utövande av en rätt att använda järnvägsnätet tillhandahålla allmänheten transporttjänster utgör ”drift av nät”.