Regeringskansliet ingick 2007 ett ramavtal med ett konsultföretag med löptid till och med den 31 mars 2011. I november 2010 beslutade regeringen att tillsätta en utredning för att förbereda bildandet av ett servicecenter, med uppdrag att erbjuda tjänster inom ekonomi och personaladministration till statliga myndigheter. Kort därefter gjorde utredningen avrop från ramavtalet, och angav i avtalet att det utöver de två avtalade etapperna skulle finnas en option att använda konsultstöd efter att etapp två genomförts.
I november 2011 beslutade regeringen att en ny myndighet med namnet Statens servicecenter skulle inrättas och att utredningen skulle vidta åtgärder för att myndigheten skulle kunna inleda sin verksamhet den 1 juni 2012. Den 30 maj 2012 kom utredningen överens med konsultbolaget om konsultstöd för Statens servicecenter under den första tiden.
Konkurrensverket ansökte om upphandlingsskadeavgift och menade att konsulttjänsterna inte var upphandlade på rätt sätt då de inte hade annonserats. Förvaltningsrätten och kammarrätten bedömde att det förelegat synnerlig brådska som orsakats av omständigheter som Statens servicecenter inte hade kunnat förutse och att det varit absolut nödvändigt att tilldela kontraktet med hänsyn till regeringens fastställda tidpunkt för myndighetens bildande. Domstolarna bedömde alltså att förutsättningar för att tillämpa förhandlat förfarande utan föregående annonsering i enlighet med 4 kap. 5 § första stycket 3 punkten i 2007 års LOU förelegat (synnerlig brådska).
Konkurrensverket överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och anförde att de unionsrättsliga bestämmelserna om offentlig upphandling förlorar sin verkan om kravet på annonsering enkelt kan kringgås genom att myndighetsinstruktioner med korta tidsfrister lämnas. Statens servicecenter anförde att det haft rätt att nyttja tjänsterna i enlighet med optionen, att förutsättningar för förhandlat förfarande utan föregående annonsering förelegat samt att de var fel adressat för yrkandet om upphandlingsskadeavgift då överenskommelsen träffats av utredningen.
Högsta förvaltningsdomstolen fann att det borde vara utredningen som företräder staten vid prövningen eftersom utredningen har upphandlat tjänsten. Då det inte går att rikta talan mot utredningen när uppdraget är slutfört, ansåg domstolen att Konkurrensverket hade fog att rikta talan mot Statens servicecenter. Upphandlingen rörde myndighetens verksamhetsområde. HFD kom fram till att optionen inte var ett på ramavtalet grundat avrop; då denna var kortfattad, vag och avsåg andra slag av tjänster än de som konsultbolaget dittills hade utfört.
Därefter övergick domstolen till att pröva huvudfrågan: är det synnerlig brådska för att regeringen beslut att en myndighets verksamhet ska inledas en viss tidpunkt. HFD refererade gällande EU-praxis kring den unionsrättsliga motsvarigheten till 4 kap. 5 § första stycket 3 LOU. Därav följer att undantaget ska tillämpas restriktivt och att det måste finnas ett orsakssamband mellan det som inte kunnat förutses och den synnerliga brådskan. HFD framförde att det saknades anledning att ifrågasätta att det varit nödvändigt för Statens servicecenter att i början använda konsulter, samt att den brådskan berodde på regeringens snäva tidsram.
Dock fastslog HFD att ett regeringsbeslut om att en myndighet ska inleda sin verksamhet vid en viss tidpunkt inte är en oförutsedd omständighet i den mening som avses i bestämmelsen. Det hade inte heller framkommit att tidsramen motiverats av omständigheter som inte hade kunnat förutses. Konkurrensverkets yrkande om upphandlingsskadeavgift hade inte bort avslås. Underinstansernas avgöranden upphävdes, och målet återförvisades till förvaltningsrätten för ny handläggning av andra anförda grunder samt den eventuella upphandlingsskadeavgiftens storlek.