Vad målet i Högsta domstolen rör
Målet gäller leverantörs rätt till skadestånd, avseende anbuds- och överprövningskostnader, när en allmän förvaltningsdomstol har beslutat att en upphandling, som leverantören har deltagit i, ska göras om.
Bakgrund
En upphandlande myndighet bjöd in till upphandling avseende driften av ett system för ammunitions- och minröjning. Upphandlingen genomfördes enligt lagen om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet, LUFS. I förfrågningsunderlaget ställdes krav på att vissa av konsulterna skulle ha goda kunskaper inom ett kartprogram. A hade, som enda bolag på marknaden, arbetat i testversionen av kartprogrammet. Trots detta vann inte A upphandlingen. A ansökte om överprövning av upphandlingen, myndigheten medgav ansökan och förvaltningsrätten beslutade i enlighet med A:s yrkande, det vill säga att rättelse skulle ske genom en ny utvärdering utan beaktande av vinnarens, B:s, anbud.
B, alltså vinnaren, överklagade till kammarrätten som fann att kraven varit otydliga och beslutade att upphandlingen skulle göras om. A överklagade kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Kammarrättens dom vann således laga kraft och upphandlingen skulle göras om.
Myndigheten genomförde den nya upphandlingen, men A deltog inte i denna. I den nya upphandlingen var det i stället A:s helägda dotterbolag, C, som vann.
A ansökte om stämning i tingsrätten och yrkar skadestånd från myndigheten dels avseende anbudskostnader (181 900 kronor), dels överprövningskostnader (112 750 kronor) med anledning av upphandlingsfelet.
Tingsrätten fann att skadestånd skulle utgå med 100 000 kronor avseende överprövningskostnaderna, men inget skadestånd för anbudskostnaderna. Hovrätten ogillade käromålet i dess helhet, det vill säga A tillerkändes inget skadestånd.
A överklagade domen till Högsta domstolen (HD), som meddelade prövningstillstånd i målet.
Parternas talan i HD
Det var ostridigt att myndigheten hade brutit mot LUFS genom att inte utforma förfrågningsunderlaget på ett tillräckligt tydligt sätt (upphandlingsfel).
Leverantören menade att upphandlingsfelet orsakade denne skada medan myndigheten bestritt att felet orsakat ersättningsgill skada.
Lagstiftningen
HD slår fast att det inte finns skäl göra skillnad mellan LOU och LUFS när det gäller rätten till skadestånd.
Tolkning av skadeståndsbestämmelserna
HD konstaterar att rättsmedelsdirektiven inte närmare preciserar under vilka förutsättningar skadestånd ska utgå. Däremot måste den nationella lagstiftningen och rättspraxis se till att rättsmedlen ger enskilda det effektiva skydd och den tillgång till rättsmedel som unionsrätten kräver. Om det i nationell rätt förekommer begränsningar vad gäller rätten till skadestånd så gäller dessa förutsatt att kraven på effektivitet och likabehandling inte träds förnär. Allmänna skadeståndsrättsliga principer i svensk rätt blir därigenom normalt tillämpliga även på upphandlingsrättens område.
Ersättning för anbudskostnader
HD angav att förutsättningarna för att skadestånd ska utgå beträffande anbudskostnader är att kostnaderna blivit onyttiga i den mening att de har blivit verkningslösa. Om en leverantör försätts i samma situation som om upphandlingen varit riktig ska ersättning inte utgå. Genom kammarrättens dom om att upphandlingen skulle göras om försattes A i samma position som att inget upphandlingsfel förelegat. Upphandlingsfelet undanröjdes således genom kammarrättens beslut att upphandlingen skulle göras om. Anbudskostnaderna var således inte verkningslösa, snarare tvärtom eftersom A:s dotterbolag kom att vinna den nya upphandlingen. Det var organisatoriska skäl som låg bakom vilket av bolagen i koncernen som skulle delta i upphandlingen.
HD lämnade A:s skadeståndstalan rörande anbudskostnaderna utan bifall eftersom A inte visat att nyttiggörandet av kostnaderna inte kommit till stånd.
Ersättning för överprövningskostnader
När det gällde överprövningskostnaderna påminde HD om att huvudregeln i svensk rätt är att part saknar rätten att få sina rättegångskostnader ersatta i en förvaltningsprocess. Vidare hänvisade HD till ”Fidelia-fallet” (NJA 2013 s. 762) som ledning för när en leverantör kan få sina skäliga överprövningskostnader ersatta genom skadestånd. Förutsättningarna är att part vinner framgång i förvaltningsprocessen men att på grund av omständigheter, som part inte kan lastas för, ändå inte har möjlighet att tilldelas kontraktet. Att part inte tilldelas kontraktet ska således bero på omständigheter på den upphandlande myndighetens sida. HD fastslog att det inte finns någon generell rätt till ersättning utan sådan ersättning ska dömas ut för att EU:s krav på effektiva rättsmedel ska få genomslag.
HD konstaterade att det fanns ett samband mellan upphandlingsfelet och A:s överprövningskostnader. A hade dock valt att avstå från att delta i den nya upphandlingen, vilket innebar att det inte var myndighetens fel att A nekats möjligheten att tilldelas kontraktet. Att A avstod från att delta berodde således på A och inte på myndigheten. HD lämnade även i denna del talan utan bifall.