En kommun ingick avtal med leverantör B om nyproducerade lägenheter som skulle användas som genomgångsboende för hemlösa. I det aktuella avtalet förskrevs att ytterligare bostäder skulle komma att läggas till om något avtal om LSS-boenden inte ingicks med annan aktör. Leverantör A ansökte om överprövning av avtalet mellan kommunen och B och yrkade att avtalet skulle förklaras ogiltigt. A hävdade att kommunenhade genomfört en otillåten direktupphandling.
Myndigheten bestred bifall till ansökan och yrkade i första hand att A:s ansökan skulle avvisas eftersom A saknade talerätt då A inte var leverantör på den aktuella marknaden. Myndigheten yrkade i andra hand att ansökan skulle avslås eftersom det så kallade hyresundantaget i 3 kap. 19 § LOU var tillämpligt.
A hävdade att begreppet leverantör ges en vid innebörd av EU-domstolen och att A därigenom hade talerätt. Därtill menade A att myndigheten haft avgörande inflytande på entreprenaden i fråga och att avtalet som skrivits var att betrakta som en byggentreprenad, hyresundantaget var därför inte tillämpligt.
Förvaltningsrätten konstaterade att A hade talerätt då leverantören ansågs ha haft ett intresse i att få kontraktet tilldelat till sig, samt att begreppet leverantör skulle ges en vid innebörd. Kontraktet bedömdes vara ett byggentreprenadskontrakt som skulle ha upphandlats. Förvaltningsrätten beslutade att ogiltigförklara avtalet.
Kommunen överklagade domen till kammarrätten, som meddelade prövningstillstånd och avslog överklagandet. I kammarrätten tillade leverantör A att det faktum att p-normsavvikelser diskuterats mellan B och myndigheten indikerade att lägenheterna byggts speciellt för myndigheten och att de inte vara generiska. Kommunen tillade att initiativet till byggandet av lägenheterna kom från B, samt att A inte kunde anses vara leverantörer eftersom A inte hade kapaciteten att utföra det aktuella projektet.
Inledningsvis konstaterade kammarrätten att det inte förelåg skäl att ifrågasätta att A var potentiell leverantör på den aktuella marknaden. EU-domstolen har givit begreppet ”leverantör” en vid tolkning och begreppet innefattar även nyetablerade leverantörer. Det spelade således inte någon roll att A aldrig utfört en liknande entreprenad innan. Kammarrätten fastslog att A hade talerätt. När det rör sig om blandade kontrakt som i det aktuella målet har EU-domstolen uttalat att det är det huvudsakliga syftet med avtalet som avgör vilka bestämmelser som ska tillämpas.
Frågan som kammarrätten skulle ta ställning till var om avtalet var att betrakta som ett hyresavtal och då undantaget från bestämmelserna i LOU, eller ett byggentreprenadskontrakt där LOU skulle tillämpas. Kammarrätten pekade på att myndigheten först i slutskedet av förhandlingarna bestämt vilken nämnd som skulle vara avtalspart till B, förhandlingarna hade skötts av samma person. LSS-boendena skulle därför anses vara del av avtalet och detta indikerade att kommunen hade haft bestämmande inflytande över projektering. Kammarrätten hänvisade till att det var kommunen som initierat förhandlingar om att inrymma LSS-boenden, vilket fick till följd att B ändrade i ritningarna.
Vidare fäste kammarrätten vikt vid att kommunen haft synpunkter på p-normen som inte kunde anses ligga inom kommunens ansvar för tillsyn eller stadsplanering. Avtalet garanterade även att kommunen under lång tid fick tillgång till byggnaderna för att kunna använda dem till offentliga ändamål varvid kommunen ansågs ha haft ett direkt ekonomiskt intresse, menade kammarrätten.
Kammarrätten fastslog att det rörde sig om ett avtal om byggentreprenad och beslutade att avtalet skulle förklaras ogiltigt eftersom det föregåtts av en otillåten direktupphandling.