En myndighet i Slovakien hade i en upphandling ställt krav på att anbudsgivaren skulle inge ett intyg från en slovakisk bank, alternativt en slovakisk filial till en utländsk bank, om att banken beviljar kredit på minst 3 miljoner euro, som ska finnas tillgängligt under hela kontraktstiden, 48 månader. Intyget skulle ha formen av ett låneavtal eller kreditfacilitetsavtal.
En anbudsgivare hade gett in information om öppnandet av en kontokredit på ett belopp överstigande 5 miljoner euro, samt en försäkran på heder och samvete att om anbudsgivarens anbud godtas skulle minst 3 miljoner euro finnas tillgängligt på transaktionskontot när avtalet ingås och under hela kontraktets löptid. Anbudsgivaren uteslöts från upphandlingen då myndigheten inte ansåg att det uppställda kravet om intyg var uppfyllt. Anbudsgivaren överklagade beslutet och målet gick ändå till Högsta domstolen i Slovakien, som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen.
EU-domstolen uttalade att en upphandlande myndighet, enligt 2004-års LOU-direktiv, har stor frihet att utforma kraven på leverantörernas ekonomiska och finansiella kapacitet. Domstolen fann att ett sådant krav som det nu aktuella är tillåtet enligt artikel 47 i direktivet, men lämnade till den nationella domstolen att bedöma om anbudsgivaren skulle ha anses uppfyllt kravet genom det inlämnade intyget samt om kravet var proportionerligt i aktuell situation. Den hänskjutande domstolen skulle vidare pröva om det objektivt sett var omöjligt, det vill säga förelåg godtagbart skäl, att inte lämna de referenser som begärdes.