På ytan verkar det helt obegripligt. Sverigedemokraterna har två år i rad motionerat om att det ska vara obligatoriskt att ställa krav på villkor enligt kollektivavtal i offentliga upphandlingar. När regeringen lägger det förslaget vänder plötsligt SD 180 grader. SD tänker rösta emot regeringens förslag om nya upphandlingslagar, och det är just bara skrivningarna om kollektivavtal som SD vänder sig mot. Samtidigt vill SD hävda att de inte har bytt åsikt i frågan. Det är snurrigt.
Lika snurriga är SD:s argument för att stoppa förslaget. I en debattartikel i Dagens Industri nämner SD:s talesperson fem argument mot regeringens förslag. Åtminstone ett av argumenten är direkt felaktigt. Det stämmer inte som SD skriver att kraven bara kan ställas på svenska företag. Det borde SD och dess talesperson Oscar Sjöstedt känna till. Ett par andra av argumenten är märkliga. Nej, SD, en majoritet av småföretagen skulle inte per automatik stängas ute från offentliga upphandlingar om regeringens förslag blev verklighet.
Att ge regeringen en näsbränna är viktigare för SD än att få igenom sin egen politik.
Vad händer nu? SD och alliansen säger att de ska rösta nej till de nya upphandlingslagarna. Ardalan Shekarabi säger att förslaget ligger fast. Det är som bäddat för ett nej och en ännu längre väntan på nya upphandlingslagar, lagar som redan är försenade.
Men det är just den här typen av problem som behandlingen i utskottet ska lösa. Utgången blir att regeringen tråcklar ut delarna om kollektivavtal ur propositionen och lyckas därmed få den genom riksdagen. Det nuvarande tidsschemat kommer att hållas.
Alternativet att regeringen sätter hårt mot hårt är inte troligt. Det är regeringen, inte SD eller alliansen, som sitter på Svarte Petter. 99 procent av de nya upphandlingslagarna är EU-direktiv som måste införas i svensk lagstiftning.
Att ta ut kravet om kollektivavtal blir en prestigeförlust för Ardalan Shekarabi och regeringen, men det är den enda rimliga utvägen.
Varför säger SD nej till ett förslag de har motionerat om två år i rad? Det enkla svaret är att SD vill ge regeringen en näsbränna och väljer en fråga där regeringen har en hög svansföring. Näsbrännan är i det här fallet viktigare för SD än att få igenom sin egen politik.
Nu hade ju sd invändningar till s’s förslag och därför röstade ner det. Hade det hänt om det hade varit ett annat parti än sd? Kollar man av med andra partier vad de tycker om man vill få deras röst för sina förslag?
Oscar Sjöstedt sitter i finansutskottet och har fått all information som har efterfrågats.
SD agerade för övrigt som stödparti åt Reinfeldt under alla budgetar som lades under mandatperioden 2010-2014, endast i ett ytterst fåtal fall röstade SD för att fälla förslag som Reinfeldt lade i budgetarna. Moderaterna, Centern och de övriga borgerliga partierna kollade knappast av med SD när de budgetförhandlade.
Det här handlar inte om något annat än att SD vill ”give them hell”, att det slår direkt mot arbetare som SD säger sig stå upp för är inte intressant. Det är inte heller svårt att se vad Åkesson vill uppnå i det andra ledet – han kryper för Moderaterna – som Åkesson gjort nu under de senaste åren, och egentligen längre än så. Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt står långt mycket närmare Moderaternas marknadsliberala linje, än socialdemokraternas fackliga linje. Det är som Åkesson sa, i debatten, att förlaget var ett beställningsjobb från LO-borgen. Det var det nog inte, men det hade inte spelat någon större roll eftersom LO och S delar synen på villkor för den svenska arbetsmarknaden. Villkor och rättigheter som Moderaterna och Centern vill underminera för att hålla nere lönerna.
Det här är inte det enda området där de kryper för Moderaterna. De har svängt 180 grader om vinstuttag från välfärden, och de vill nu även som Moderaterna, fortsätta utförsäkra sjuka människor från Försäkringskassan.
Alla de här förslagen slår direkt mot de väljare SD påstår sig värna. Men det ligger i linje med närmandet mot Moderaterna.