Sommaren 2016 presenterade regeringen sin sedan länge emotsedda nationella upphandlingsstrategi. Civilminister Ardalan Shekarabi beskrev dokumentet som ett sätt att tydliggöra regeringens prioriteringar på området.
– Det innebär att det blir lättare för leverantörerna att veta vilka krav vi vill ställa och det underlättar dialogen mellan näringslivet och det offentliga, sa han då.
Vilket genomslag har strategin och dess inriktningsmål egentligen fått?
Efter att ha studerat knappt 60 strategidokument under perioden 2010 till år 2016 tycks i alla fall Statskontoret tveka över nyttan med denna och andra strategier. Bedömningen är att strategier bara under vissa förutsättningar bidrar till att effektivisera regeringens styrning.
Det slås fast att de flesta strategier inte är formella styrinstrument. Enligt analysen går det sällan att peka på några mätbara resultat eller effekter av själva strategin.
Däremot bedöms strategierna kunna öka uppmärksamheten på olika områden. Det viktigaste resultatet är inte sällan själva processen med att ta fram strategin – som hjälper till att förankra frågan i riksdagen och/eller hos de viktigaste aktörerna.
En strategi kan enligt rapporten vara till god hjälp för att på ett tydligt och samlat sätt presentera politikens syfte, mål och olika åtgärder inom ett område. Strategin kan vara ett mer effektivt sätt att förklara och kommunicera budskapet än att bara genomföra en åtgärd.
Även om den nationella upphandlingsstrategin vänder sig till alla som upphandlar omfattar den de facto bara statliga myndigheter. För kommuner, landsting och regioner handlar det om ett inspirationsdokument snarare än något tvingande.
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer